riverblood

 har ingen lust till någonting. Ingen aptit. Ingen inspiration. Ingen koncentrationsförmåga. Inga idéer. Vet inte om det beror på det ena eller det andra, men ständigt faller tårar ner för mina kinder. Det spelar ingen roll att jag längtat efter det. Ensamheten känns så total. Jag är inte ensam och det vet jag. Jag har många fina vänner, en fantastisk och gudomlig syster, fina föräldrar och annat som styrker en människa. men det är som att allt det där inte spelar någon roll. Jag bryr mig inte.

Den underbara, den roliga, den fina hösten  är över. Det finns inget av den kvar.

Min värld faller samman. Jag ligger på botten och måste klättra upp igen. Steg för steg måste jag ta. Jag kan inte hoppa över steg, utan måste ta ett steg och en dag i taget.

Fy fan. 

Allt jag gör om dagarna är att lyssna på ljudbok eller musik. Timmarna flyter i takt med musiken. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte duscha. Jag orkar inte laga mat. Jag orkar ingenting. Jag vill orka. Jag vill vilja. Jag vill att allt ska vara bra. Jag vill att allt ska vara som vanligt.

Nu gråter jag. Igen. Jag blir förvånad över hur mycket vatten som kan rymmas i en människas tårkanaler. Var kommer vattnet ifrån?

Jag känner mig illamående.

Allt faller samman. Allt.