Härligheten.
Det sköra, oväntade.
Jag fick ett cancerbesked igår. Inte till mig själv men för min bästa väns pappas räkning. Det får en att fundera. På det enkla och det oförutfattade, som ingen av oss kan förutse. Saker som sker högt över våra huvuden och i våra kroppar utan orsak och förklaring, eller i alla fall utan den orskaken och förklaringen som sträcker sig i vårt förstånd.
Man inser att livet är skört. Oförutsägbart. Och har outgrunliga vägar för alla oss olika männiksor.
Mitt liv går nu i spåret på heltidsjobb och logistik. Mycket trötthet, rastlöshet, sommarhetta. Sommarhetta som jag inte får ta del av. För den är där ute, menj ag sitter här inne. Sommaren rasar, och jag hänger inte med. Veckan är en transport till helgen, och helgen glider fram i högsta tänkbara knop.
Jag känner en sorg någonstans, i kroppen tror jag. Det bränner i tårkanalen, men eftersom det är så varmt så har det blivit torka.
Uttorkad. Uttråkad.
Har under lunchen legat i gräset med solen brännade i ryggen. Efter 10 minuter utomhus känns allting bättre. Jag känner kärleken igen. Den bränner och värmer. Så vill jag ha det.
ensamheten
åh fy fan vad det plötsligt var skönt att vara ensam! har suttit hemma hos j hela kvällen och visste sendan inte om jag skulle åka till M eller far. Fan, denna ständiga jävla ambivalens i att inte veta var man ska sova. var man har sitt hem. det är fruktansvärt jävla skit jobbigt. när jag tänker att jag ska åka hem har jag tre ställen att välja mellan. Papppa, mamma och M. Men ingenstans känner jag mig hemma. "Hem" är inte hemma. Hos pappa har jag de flesta av mina kläder, men hos mamma har jag alla de där viktiga sakerna som man bara behöver ibland, typ viktiga papper eller nästa karta p-piller osv. hos M finns ju inget som är mitt, men kärleken. uppvaknandet bredvid den man älskar och helst av allt vill vakna upp bredvid och hälsa den nya dagen välkommen med. Den man sover ihop med, låter sin kropp värmas utav och huden. Huden, den varma, väldoftade manshuden. mmmmm. den är oslagbar.
så nu sitter jag hemma hos M, han är inte hemma själv, men jag sitter här och har kokat lite te och äter hans kakor. det känns underbart att vara helt ensam! lägga en fis. hosta utan att någon hör. det är bara, bara jag. såhär ensam har jag inte varit på länge. Mer sånt!
Jag skulle verkligen behöva flytta hemifrån tror jag.
so long.
nervöst
nervöst, nervöst, nervöst, nervöst. Vad håller jag på med? varför tror jag att jag skulle kunna lyckas. Jag tvivlar och vet att tvivel är en stor del av tron. jag tänker att "nu är det min tur". att visa framfötterna. vilken del av foten det nu är.
shit!!!!!!pommes!!!!!!!!ohmygod!!!!!!!!!
Dolores
Hösten nalkas, och det mesta är som det är runt denna tid. Alla mår skit. Folk bryter ihop. Människor blir besvikna. Folk lessnar. Man mister sin energi och sin motivation i takt med att solen visar sig allt färre timmar om dygnet.
Man känner rastlösheten pulsera i varje vaken ven, och uppgivenheten i varje aktiva tankes födelse.
Men jag tvingar mig själv till lust och till aktivitet. Det fungerar ibland, men inte alltid.
Igår tog jag en promenad med kärleken i abstrakt form. Det kändes verkligen så. Att kärleken gick bredvid mig i solen och vid vattnet och vid alla stora båtar med själar som viskade om äventyr och nya möjligheter.
Idag har jag lyckats tvinga mig att repa monologerna, för första gången. Bättre sent än aldrig, eller vad heter det...
En natt jag hoppas varar.
Att förvandlas till en fågel om nätterna är fantastiskt. Att sväva över världen och vänta på att tunnelbanekvinnan ska sjunga "nästa; världen" är som en alldeles levande dröm. Jag lever i den, men upplever verkligheten. Jag vill aldrig vakna.
Att sjunga utan toner. Att få leva utan tyngd. Att sakna men att veta.
Jag vet.
Svartsjuk?? Jag??
Eller..??? Åh, jag vet inte vad som är fel på mig. Allt går så fint och bra och smärtfritt och fantastiskt mellan oss, men ändå måste jag haka upp mig på saker. Det är som att jag ständigt söker efter att tracka ner på mig själv och jag förstår inte varför. Igår pratade vi och jag hörde div. historier om ms. X, och jag lixom... Vet inte... Föll i mörker.
Den största skillnaden mellan oss är att han har erfarenhet av tidigare förhållanden och.. det har inte jag, på samma sätt alla fall. Jag har nog aldrig varit kär. Jag har kanske inbillat mig någonslags attraktionskärlek, men jag har aldrig varit kär, förän nu, och då måste jag förstöra. Jag är livrädd för att det ska ta slut. Att det underbara ska ta slut och att min fjäril ska flyga ut. Jag vill verkligen inte det, men varför, varför varför varför sitter jag då och lixom draaas till ms. X facebook-profil, och bilder och lixom på något sätt skadar mig genom att se att.. ja, han hade kanske det vi har med henne också.
Han är den riktiga första kärleken för mig, men jag är inte det för honom. Jag vill inte bara en lill-tjej i mängden.
Eller.. Tankar på att hon har varit där. Legat i samma säng, kysst honom i dörröppningen, sett på film i samma soffa. Och jag vet inte varför det stör mig.. men... AAh!! Är det svartsjuka??! Jag vägrar vara den svartsjuka typen! Det är min mardröm! Vad ska jag göra??
Hjälp mig syster.
Jihuuuu
Hallå! Ding dong! Livet är bra. Livet är en skönhet, när man får som man vill och när sommaren knackar på fönstrerrutan och säger "hej! ska du med ut en sväng?". Klart man ska med!
Nu, om bara 40 minuter lämnar jag in mitt absolut sista skolarbete. Mitt absolut sista skolarbete. Smaka på den va. Helt jävla fucking unbelievable.
Sen i kväll är det middag och fest med sköna hönor och imorgon åker jag till systern min, som jag saknat så. Vi ska mysa, vi ska gå på stan. Vi sa sitta hemma. Vi ska vara. Vi ska fira födelsedag. Vi ska fira livet. Du och jag nina. Och Elinor såklart. Jag längtar så.
Jag är kär. Kär och lycklig. Vill bara dela min känsla med datorn och cybervärlden, och kanske någon som skulle läsa. Eller det kan kvitta, om någon läser alltså.
"Vi skulle aldrig bli vuxna, för livet är ingen lek.."
men nu är det det. Nu är livet den allra skönaste sång och den roligaste leken på länge.
Tjihooo. Nu kommer jag!
Tänk att ingenting kan få vara enkelt.
I'll always remember I love you
My teardrops won't let me forget
Each tear is a wish to be near you
Att sakna.
Att känna krav på att klara allting själv.
Att vilja fly.
Att längta.
Att hata verklighetspolisens vars ord ekar under takbjälkarna.
Att gömma sig under täcket för att slippa höra.
--------------------------------------
Att frysa i ensamheten.
Att svettas tillsammans.
--------------------------------------
Att känna avståndet.
Att hata 50 mil.
King Harvest has surely come.
Du gör livet värt att leva.
maybe to late..?
Sammanfattning av år 2008
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag var på festival. Jag fick en siffra. Jag spelade teater efter manus, och två gånger tillochmed. Jag flög ensam. Jag var ihop. Jag gjorde slut. Jag tror att jag växte.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Yep. Allihop faktiskt.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nope.
4. Dog någon som stod dig nära?
Min granne dog i cancer, men vi var inte särsilt nära..
5.Vilka länder besökte du?
Spanien, Frankrike, Åland (?)
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Nej. Egentligen inte.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
29:e juni-3:e augusti, 20:e november, 31:a november, 5:e juni, den där konstiga kvällen i mars.
8. Vad var din största framgång 2008?
Nightrider. Utan tvekan.
9. Största misstaget?
Att jag fortfarande under detta år inte lyckats lära mig att inte lita på folk.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Körtelfeber var väl sådär. Sen har det varit förkylning, på förkylning, på förkylning.
Räknas skadad själ?
11. Bästa köpet?
Hmm..? Emmabodabiljetterna?
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, kaffe, resor framochtillbaka från växjö, utebeteende..
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Nightrider, systra mi's hemkomst, Per, Sara, Nina, Joy och människor omkring mig.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
A man from Argentina - Billie the vision and the dancers
Tiny Dancer - Eric Clapton
Tangerine - Led Zeppelin
Reckoner - Radiohead
Emotion :
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har nog varit gladare. Eller mer självsäker. Jag vet inte om det är skillnad på dessa två.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Stannat. Kanske.
Knullat. Kanske.
Nej. Jag vette fan.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Svurit, snackat, hånglat med fel kille.
18. Hur tillbringade du julen?
På mammas sida.
19. Blev du kär i år?
Ja. Jag tror det.
20. Favoritprogram på TV?
Scrubs, That 70's show.
21. Bästa boken du läste i år?
Hmm... oj oj oj. Brott och Straff av Dostojevskij?
22. Största musikalista upptäckten?
Radiohead. Fast jag kan inte lyssna på de längre.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
iPoden, bidrag.
25. Något du önskade dig men inte fick?
En mössa.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Repade, repade, repade och åt sushi och drack champange.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om min mobil inte blivit stulen. Om Gatan aldrig funnits. Ett bra jobb. Lite mer kärlek i hemmet. Lite mer sång.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Nej. Det skulle jag faktiskt inte. Svart. Jeans. Stor skjorta?
29. Vad fick dig att må bra?
Livet. Människorna. Musiken. Livet.
30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Daniel Craig, Ola Lindholm och Danny Masterson (Hyde)
31. De bästa nya människorna du träffade?
P, T och Greta kanske?
Sen har jag bästa bästa som redan finns. Joy, Nina, Sara, Katja, Freddy osv osv..
Feck you.
Faktiskt. Verkligen.
Att vara egoistisk är ibland svårt, och ibland lättare. Just nu är jag det och jag vet inte var jag ska göra av det. Meh hallå jag rå?? är vad jag tänker på när någon ringer och bara pratar om sig själv. Det är vad jag tänker på när människor inte hör av sig överhuvud taget. Det är helt sant. Jag tycker faktiskt synd om mig själv. Det är hela sanningen. Jag lider av stor självömkan. Nu är det sagt.
Och vet ni varför, va? Vet ni varför jag lider av denna självömkan. Jo, därför att hela mitt liv, hela min familj, mitt hus och jag krossas och packas ned i bruna papp-lådor.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Allt jag någonsin älskat packas ner i papplådor
Allt jag bryr mig om, allt jag byggt upp, packas ner i dessa jävla papplådor
Vad tror ni händer med blodet när allt man älskat försvinner
Jag tror att det fryser
Det blir ingen flod av blod
Det blir en frusen fåra
En liten frusen sträng av blod där det en gång forsat fram
Varmt och levande
Men nu smalt, kallt och långsamt
Jag har frusit hela den här jävla vintern
Det är sant.
EPD
efter-produktions-depression. Total.
har ingen lust till någonting. Ingen aptit. Ingen inspiration. Ingen koncentrationsförmåga. Inga idéer. Vet inte om det beror på det ena eller det andra, men ständigt faller tårar ner för mina kinder. Det spelar ingen roll att jag längtat efter det. Ensamheten känns så total. Jag är inte ensam och det vet jag. Jag har många fina vänner, en fantastisk och gudomlig syster, fina föräldrar och annat som styrker en människa. men det är som att allt det där inte spelar någon roll. Jag bryr mig inte.
Den underbara, den roliga, den fina hösten är över. Det finns inget av den kvar.
Min värld faller samman. Jag ligger på botten och måste klättra upp igen. Steg för steg måste jag ta. Jag kan inte hoppa över steg, utan måste ta ett steg och en dag i taget.
Fy fan.
Allt jag gör om dagarna är att lyssna på ljudbok eller musik. Timmarna flyter i takt med musiken. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte duscha. Jag orkar inte laga mat. Jag orkar ingenting. Jag vill orka. Jag vill vilja. Jag vill att allt ska vara bra. Jag vill att allt ska vara som vanligt.
Nu gråter jag. Igen. Jag blir förvånad över hur mycket vatten som kan rymmas i en människas tårkanaler. Var kommer vattnet ifrån?
Jag känner mig illamående.
Allt faller samman. Allt.
ord och sånt.
eftersom att alla i min omkrets verkar hakat på bloggtrenden igen tänker jag inte vara sämre. Även om jag inte pallar. Orden finns fortfarande bara inom mig, och det är när jag tvingar ut bokstäver liksom svett som jag blir av med mina tankars hemliga vrår.
Imorgon kommer jag att vara en fri kvinna. Inget mer av en humorbefriande pojkvasker. På torsdag är det sista föreställning och fessilago. LIGGA??
Muttan mår bra. Inga sjukdomar, ingen fnasig torrhet, men nu väntar hon på fortsatta äventyr. Liksom jag väntar på nya äventyr. Separationsångesten lär vara påtaglig as hell inom tre-fyra dagar, men nya äventyr står på spel. Som att komma ihåg hur man studerar. Komma ihåg hur man tar sig TID att studera.
Imorgon är jag en fri kvinna.
Imorgon.
och så blev det lite lättare att andas.
solen lyser. Blomman tar in energin från solljuset och omvandlar det till kärlek motivation och fina färger. vad man behöver i livet ÄR inte mer komplicerat än kaffe, ed och sol. och ngt att se fram emot. och det har jag. nog.
Livet är underligt. Vad är liv lixom? är liv känslor? är liv att andas? vad definierar liv? Man brukar säga att man inte kan definiera ngt om man inte har upplevt dess motsatts, typ, man kan inte vara lycklig om man inte upplevt olycka, eller, man kan inte skratta utan att ha gråtit. Betyder det att man måste varit död för att kunna leva. Är man död innan man föds? Man är ju inte ens i existerande materia hur kan man då vara död? Kanske är det så att man är lite död ibland. När man sover kanske man är lite död? Eller under vintern, så dör man en smula och sen börjar man leva igen till våren. Hmm. jag vet inte. Jag funderar på liv. En svår fråga under enkla förhållanden. Jag, en kaffekopp, en pjamas och en sol.
