riverblood

Hösten nalkas, och det mesta är som det är runt denna tid. Alla  mår skit. Folk bryter ihop. Människor blir besvikna. Folk lessnar. Man mister sin energi och sin motivation i takt med att solen visar sig allt färre timmar om dygnet.
Man känner rastlösheten pulsera i varje vaken ven, och uppgivenheten i varje aktiva tankes födelse.

Men jag tvingar mig själv till lust och till aktivitet. Det fungerar ibland, men inte alltid.
Igår tog jag en promenad med kärleken i abstrakt form. Det kändes verkligen så. Att kärleken gick bredvid mig i solen och vid vattnet och vid alla stora båtar med själar som viskade om äventyr och nya möjligheter.

Idag har jag lyckats tvinga mig att repa monologerna, för första gången. Bättre sent än aldrig, eller vad heter det...